Ett minne för livet!

Jag blev väckt riktigt tidigt imorse och fick stiga upp till ett iordninggjort frukostbord med favoritlyx som blåbärsyoghurt, färsk ananas, nybakat bröd och andra godsaker.

När jag satte mig i bilen fick jag åka med förbundna ögon, det var lite läskigt faktiskt (för den som inte har provat), speciellt som min kära man började retas om vad det var jag skulle utsättas för. Hann måla upp än den ena bilden efter den andra i mitt huvud och det var inte utan en viss nervositet som jag tog av mig ögonbindeln ca 20 minuter senare. Dessorienterad som jag var tog det en stund innan jag kände igen mig. Så fick jag syn på baksidan av Skansen och hjärtat slog ett extra slag. Tänk om...

Japp, min man, världens bästa herr Karlsson, hade ringt och hört sig för om det inte var möjligt att få komma in till sälarna. Det var tydligen inget man arrangerat tidigare på Skansen och det krävdes viss övertalning (läs tjat) från min mans sida tills de beslutade att ok, jag kunde få en privat visning och därmed även mata sälarna i deras inhägnad. Dock innan ordinarie öppning men det såg vi bara som ett plus.

För dig som inte följ min blogg innan finns ett annat inlägg om Skansen sälar här. Jag vet inte vad det är som fascinerar mig mest men jag har så länge jag kan minnas älskat dessa underbara djur. Helst av allt skulle jag vilja hoppa i och simma med dem. Överlade faktiskt att råka halka på den lite hala landgången men vågade inte riskera att bli utslängd.

Jag fick gå in till Gråsälarna med en av djurskötarna och försågs med ett par diskhandskar och 7 kilo strömming. Först på plats var Moses, den 220 kg stora hannen. När vi började slänga ut fisken cirkulerade de tre honorna runt oss där vi stod på den lilla plattformen. Var och en hade en tydlig personlighet. Klara var blygast och höll sig längst bort medan Amanda var riktigt modig och daskade kaxigt på vattenytan med sin labb när hon ville ha en ny strömming. Jag är så uppfylld av detta att jag inte kan sluta tänka på dem. Vi hade även följe av en av Skansen kunniga seniorguider som berättade allt man vill veta om sälar. Efter gråsälarna var det dags för ett besök hos knubbsälarna som även dem fick mat.

Jag är glad att det regnade idag för tydligen behöver inte sälar äta varje dag och de senaste dagarna har de upplevt värmen som jobbig och hållt sig undan, ointresserade av mat. Idag var de dock på hugget!

En fantastisk upplevelse-present som jag kommer att minnas hela livet. Så mycket finare än en sak eller ett dyrt restaurangbesök. Jag är så glad att jag har världens finaste familj.

Kram,

Matilda K