Ett boktips

Jag är bara halvvägs i denna fantastiska bok. Busters öron av Maria Ernestam. Jag kan inte läsa den för snabbt för språket är så gudomligt att jag måste ta mig tiden att verkligen L-Ä-S-A, inte bara skumma eller hasta över sidorna. Här pratar vi ren, skär njutning. Liknelser, beskrivningar och tankebanor som förundrar, åtminstone mig. Detta är en relationsroman (och inte en, som för mig så typiskt, kriminalhistoria) som är spännande på flera plan. Först det uppenbara, språkbruket, tankegångarna, fantasin. Sedan till själva handlingen naturligtvis. Mörk men (åtminstone så här långt in i berättelsen) med hopp om ljus. Maria Ernestam, fd utlandskorrespondent, har ett språk som jag blir alldeles lyrisk av. Istället för att jag ska ge en halvmesyr till recension ger jag er ett utdrag ur boken;

"Det viskades om modet i London, det som mamma både inspirerades av och arbetade med, och en av flickorna i klassen kom en dag till skolan med kladdig, blå ögonskugga, sotsvarta ögonfransar och lugg som hängde över ena ögat. Hon skrattades visserligen obarmhärtigt ut av en samlad pojkklick, men det hindrade inte att hon två veckor senare hävdade att hon "var ihop" med en pojke som gick på en annan skola. Påståendet var svårt att bekräfta men hängde över klassen som en lågt flygande insekt, en aning om att ett oväder snart skulle bryta ut som var svårt att kontrollera i sin styrka men vackert i sin ilska. Kamraterna omkring mig mognade långsamt och blev förstadier till män och kvinnor, en samling persikor där färgerna var moget gula, orange eller röda medan det där mjuka luddet fortfarande ändå fanns kvar på ytan." 

Jag hoppas att andra halvan är lika bra som den första och jag vet att jag medvetet drar ut på läsandet för jag vill inte at det ska ta slut, fånigt va?

Kram,

Matidla K

Ps Träffen på mödravården idag gick bra. Kände mig lite som en gammal veteran dock, övriga deltagare var blivande förstagångsföräldrar.