Till mamma

Idag skulle min mamma fyllt 66 år.
Minns hur vi vakade de sista dagarna på sjukhuset och hur hon liksom gled längre och längre bort från oss, bort från sjukhusets kala miljö och in i morfinets befriande landskap.
När mamma hade lite längre stunder av medvetenhet matade jag och min ena syster henne i smyg. Några ynka droppar kaffe på en liten, liten sked i plast. Hon log men orkade inte svälja. Det kändes så bra att veta att hon fick känna doften och få lite smak av kaffe på läpparna i alla fall.
Hennes livsexelir.
Mammas stående kommentar efter varje måltid var alltid "Nu skulle det smaka bra med lite kaffe. Det behöver inte vara så mycket, men det ska vara starkt."
När inget annat kunde väcka henne på morgonen (hon sov med dubbla väckarklockor) efter att ha jobbat med sin konst* halva natten, kunde möjligtvis doften av nybryggt kaffe funka.

Minns att mina systrar försökte tilltala henne (med hennes namn) sista dagen på sjukhuset när hon var mer eller mindre onåbar. Hon svarade inte, orkade inte. När jag böjde mig fram och försiktigt sa "mamma?" åkte ögonen upp. Hon var där men ändå inte. Mamma in i det sista. Orkar inte skriva mer nu för jag blir för emotionell, sorgen och saknaden tar en evighet att bearbeta.

Kram mamma, wherever you are.
I min fantasi sitter du och dricker kaffe, inte så mycket men starkt.

* Min mamma jobbade dagtid som huvudlärare på Textil på Konstfack och om nätterna skapade hon sin egen konst som hon ställde ut världen över.

Avslutar med en härlig vinterbild på mamma och mig själv som liten.