Min farmor

Min farmor var en tuff kvinna. Här på bilden från 20-talet någon gång när hon fått följa med sin pappa kaptenen på en av hans resor. Jag funderar på hur mycket av ens personlighet som ligger i generna och hur mycket man formas som barn. Min farmor var länge en av mina förebilder. Det var bland annat hon som lärde mig att baka.

Som ung miste hon sin mamma och senare i livet jobbade hon i växeln på dåvarande Televerket. Hon födde tre pojkar, mitt under 2:a världskriget, och hade under småbarnsåren även sin pappa inneboende hos sig i trean på Gärdet i Stockholm. Hon berättade gärna om svunna tider, om kafferansoner och strumpstoppning. Farmor och farfar var frisksportare och åkte till fjällen för att vandra ända upp i 80-årsåldern. På senare dar åkte de till värmen om vintern, de älskade att vara ute i solen. De var så där oförskämt solbrända året om.

Farfar fick problem med njurarna och blev 89, farmor blev hela 97 år och fick således leva utan honom ett bra tag. Det tydligaste tecknet på att hon sörjde honom djupt var att hon, över en natt, slutade att baka. Hon fortsatte att vara tuff ända in i slutet, fick amputera ett ben men tack vare hennes goda fysik och järnvilja klarade hon av att lära sig att gå på nytt. Hon fick även operera bort ena ögat och hennes enda kommentar till det var väl att "det egentligen var dags nu eftersom kroppsdelarna en efter en gett upp".

Jag hoppas att de funnit varann nu, farmor och farfar. Skulle gissa att de promenerar någonstans, sida vid sida med ansiktena vända upp mot skyn.

Kram

Matilda K