Ett liv utan tv

I söndags pajade vår parabol, eller möjligen är det själva dekodern/boxen som det är fel på. Det känns lite ovant måste jag säga, att vara helt utan tv. Ingen idé att göra något eftersom vi ändå sagt upp vårt abonnemang med vederbörande bolag. En ny tv är inte ännu införskaffad men däremot ett abonnemang. Det lär dröja några veckor och fram tills dess blir det till att klara sig utan. Jag personligen har inga större problem med detta men det var två ganska snopna 12-åringar som fick beskedet ikväll. Mannen kommer mest att sakna text-tv tror jag. Tänk vad mycket annat man kan göra tänker jag för mig själv och kurar ihop med upplösningen av min senast påbörjade bok. Måste åka och köpa fler böcker! Har lovat S att klä om en pall till hennes rum, kan tänka mig att ta tag i en massa mindre projekt som ligger och väntar.

S har för övrigt inlett den här veckan med att, på egen begäran, stanna kvar lite längre hos sin pappa. Detta är början på något nytt och vi testar en ny variant då hon tröttnat på det kliniska varannan-veckas-schemat. Hon kommer till oss på fredag först och stannar över helgen för att nästa gång komma hela veckan som vanligt. Jag funderar och jag brottas med ganska många och laddade känslor just nu. Försöker tänka generöst och storsint och att inte ta saker personligt. Lite svårt i praktiken men väldans lätt i teorin. Herregud, jag minns så väl själv hur man resonerade i den åldern (14) men att vara mamma sätter saken i ett annat perspektiv, hur väl jag än förstår henne och hennes syften.
Inser att det förmodligen hade varit enklare att fly in i ett tv-program men nu tvingas jag mer eller mindre att bearbeta. Kanske lika så bra det.

Kram
Matilda K