Livsinsikt, del 2

Politik, nej tack. Är inte det minsta intresserad och har aldrig varit.
Nada, zip, zero, null.
Läs istället; jag är konflikträdd.

Jag växte upp på det naiva 70-talet med föräldrar och dagis (!) som årligen gick demonstrationståg 1:a maj. Slagord som Ropen skalla, daghem åt alla ingick helt naturligt i min parlör vid 5 års ålder. Jag och mina systrar bar Atomkraft nej tack! -pins på våra tygjackor.

Jag i mitten med en syster på vardera sida. Sommarlov hos farmor och farfar i Roslagen, 1979. Innan flytten, hemstickade tröjor och hemsydda kläder.

Några år senare, på 80-talet, när vi flyttat till de fina kvarteren i förorten, var flera av mina klasskompisar med i politiska ungdomsgrupper. De bar sina politiska (blåvita) dekaler med stolthet på sina portföljer på väg till skolan.

Jag kände mig som om jag stod med ett ben i vardera läger. För min del kunde det lika gärna ha varit med ett ben i varsitt land. För att inte hamna i konflikt gjorde jag mig politiskt ointresserad. Tyvärr, kanske man ska säga, har jag nog fastnat där. Mitt i mellanmjölkens ingenmansland. Jag känner mig å ena sidan ganska nöjd så, å andra sidan känner jag mig lite handikappad. Något saknas mig som tillhör vuxenvärlden. Jag blir aldrig delaktig i livliga diskussioner och inte heller blir jag upprörd av politiker eller andra samhällsdebattörer. Jag slår helt enkelt av så snart det hettar till.

Nu först kan jag se att det mest av allt handlar om att jag skyr konflikter i sig. Ett steg i rätt riktning kanske?

Ps Eftersom jag snart fyller 40 (nästa år) gissar jag att jag så smått går in i någon sorts lättare medelålderskris, varav alla dessa livsinsikter. Det kan också vara pms.

Kram och ha en fin helg,

Matilda K