Bild från filmen Barnhemmet
Även om det är skönt att vara hemma själv så erkänner jag att det är lite läskigt också.
Jag är nämligen svag för skräckfilmer. Inga fåniga splatterfilmer utan såna där riktigt psykiskt läskiga filmer. De får gärna innehålla sjuka, besatta människor, bortglömda gamla barnhem eller barn med övernaturliga förmågor. Det ska vara filmer som man ser sig igenom med hela kroppen på spänn. Tyvärr inser jag nu att alla filmer som jag har sett nog har satt spår i mig. För nu när jag sitter här själv i mörkret är det som om öronen växer så att de blir stora som gamla grammofontrattar, jag lyssnar spänt överallt. Vinden ute spelar mig ett spratt då den slår ner några kvarglömda saker från bordet på baksidan av huset.
Förväntar mig nästan att det ska stå en galen, psyksjuk man med vilt stirrande blick bakom dörren till tvättstugan eller att jag ska bli väckt av att täcket i sängen sakta dras av mig av en liten stum genomskinlig spökflicka vid sängens fotände. Jag vet, fantasin bara skenar iväg.
Ja men god natt då,
Matilda K
Ps Tack för boktipsen!
Jag känner igen det där. Det är så märkligt att huset och ljuden ska te sig så annorlunda bara för att man är själv... såklart att man vet att inget kommer att hända... men ändå lyssnar man och tänker på ett helt annat sätt.
SvaraRaderaIbland låter jag det lysa lite extra i huset, som om jag blivit en liten mörkrädd flicka igen, haha.
Hoppas du sover riktigt gott inatt, bara goda drömmar nu!
Jag kan berätta att du inte är den enda som är mörkrädd. Lilla Tollegubben har haft svårt att komma till ro när han ska uträtta sina behov ikväll. Anledningen är att det blåser så hårt att allting prasslar i buskarna och löven virvlar på gatan. Han såg helt skräckslagen ut på kvällspromenaden. Nu ligger han ihopkurad på soffan och tittar under lugg.
SvaraRaderaKommer snart hem och håller dig sällskap i mörkret. Kram L
Saknar er!
SvaraRadera/M