eller livsinsikt del 3
Liksom många andra
varannan-veckas-familjer kan jag instämma i att det är en ganska optimal lösning för oss vuxna. Dock inte för barnen vilket är en sorg och en konsekvens som man får leva med som separerad förälder. Att kunna jobba extra mycket varannan vecka och desto mindre veckan därpå. Att kunna ta ut svängarna med familjen för att sedan veckan efter ha massor av egen tid.
I verkligheten ser det dock mest ut som följer;
Varannan vecka jobbar vi hektiskt, det blir mycket övertid i butiken för min del och mannen väljer att förlägga många av sina sena skift de veckorna. Ibland syns vi knappt utan är bara hemma och vänder. Äter, duschar, sopar upp lite smulor, rastar hunden och sover. På söndagen innan barnen ska komma åker vi och storhandlar, fyller kylen och städar upp huset.
Så kommer de på måndagen. Lite slitna efter helgen, trötta efter veckans första skoldag och lite allmänt griniga (med all rätt kan jag tycka) över att återigen behöva byta familj och hem.
Veckan förlöper enligt ett ganska förutsägbart mönster med läxor,
skjussningar, kompisar, bilköer, stress, träningar, konflikter, föräldramöten osv. Ja, ni som har barn vet ju hur det är.
Jag jobbar än så länge alla lördagar i butiken och vissa helger måste även mannen jobba med sitt. Inte så rosenskimrande direkt, men vår vardag.
Desto viktigare har det blivit för oss att ta åtminstone EN dag och göra något (eller ingenting!) tillsamman hela familjen. För oss har torpet i norrland kommit att bli något av en tillflyktsort. Där kan vi (för att citera en välkänd reklam)
koppla av och vara oss själva för en stund.
Det är full höst däruppe nu, bilden tog mannen förra veckan.
Ha en fin helg på er!
Kram
Matilda K
