Har funderat lite och vill gärna dela med mig av vår förlossningsupplevelse men på ett inte alltför detaljerat sätt. Efter vårt andra vändningsförsök konstaterade läkaren att det inte skulle gå att vända Jonathan. Varför gick inte att säga men enligt läkaren var det som om bebisen
fjädrade tillbaka direkt efter att den vänts. Vi fick då en planerad tid för snitt 2 dagar senare. Vi åkte hem och jag förberedde mig mentalt (så mycket det gick) Ni som följt bloggen ett tag vet att jag gärna ville föda på naturlig väg men nu ställde jag in mig på ett snitt. På den aktuella morgonen åkte vi in till BB och jag kände mig helt ok med det som komma skulle.
Väl inne möttes vi av ny personal och en helt ny läkare som tyckte att
"visst vore det synd att behöva snitta? Ska vi inte göra ett tredje vändningsförsök?" *
Världens bästa Karlsson skakade på huvudet och tyckte att det kändes något lönlöst medan jag greppade det sista halmstråt om att få föda vaginalt.
Till saken hör att alla platser var slut. Inte bara på BB Stockholm och Danderyd utan i hela Storstockholm. Jag menade på att jag inte ville åka hem utan bebis en fjärde gång utan accepterade att vi fick lov att invänta en ledig plats. Vi blev därför sittandes i köket på BB hela dagen. Jag fick hålla mig fastande och vi tillbringade dagen med att läsa och se på Tv. När den ena gravida kvinnan efter den andra trillade in med pågående värkar började det kännas lite dumt. Mitt "fall" var ju varken akut eller igångsatt. Jag skulle kunnat åka hem. Läkaren stod dock på sig och vi väntade. Och väntade.
Klockan 7 på kvällen blev vi uppflyttade till förlossningen och vi fick ett rum iordninggjort. En ny läkare kom och ett vändningsförsök gjordes. Det gick inte. Han tog snabbt beslutet att vi skulle ner på operationen för snitt men att vi skulle få invänta en ledig tid. Vid det här laget var vi så vana att vänta så vi blev förvånade när han kom tillbaka med beskedet att det blir nu, på en gång!
Jag rullades ner via hissarna och tänkte att nu snart, får vi äntligen träffa vår bebis!
Efter att ha hälsats på av alla inblandade i operationsteamet satte man igång att ge mig ryggmärgsbedövning. Det var bara det att narkosläkaren inte fick det att funka. Hon stack och stack och stack. 8 gånger närmare bestämt. När hon så äntligen fått träff och precis skulle till att lägga in bedövningen gick ett akutlarm. Hela teamet bad om ursäkt och var ute ur salen på mindre än en minut. Vi sattes på
stand by.
Ett nytt team kom efter ca en halvtimma och hela proceduren börjades om. All utrustning kasserades och nya instrument dukades upp. Man ringde på en ny narkosläkare. Innan läkaren hann komma gick nästa akuta larm och all personal försvann. Vi blev liggandes och väntade i ytterligare en timma. Min man småpratade med barnmorskan och jag kände mig som om jag befann mig i en helt surrealistiskt tillstånd. Uppkopplad med massor av sladdar och slangar i en för mig helt obekant värld. Försökte slappna av.
Ett tredje team kom lett av en sjuksköterska av den gamla sorten. För att ni ska få en bild av henne. Tänk er en kvinna i 60-årsåldern på 1.80 med överarmar som en brottare. Med van och mycket bestämt hand lotsade hon personalen igenom alla rutiner. Vi slogs av den totala hierarkin som existerar inom sjukvården. Min man hörde hur hon i telefonen skällde på jouren och bad dem skicka någon som
kunde sticka den här gången. Det var inte utan att den nya narkosläkaren satte sig ner på metallpallen med viss nervositet. Det hela gick dock galant och hon satte bedövningen på första försöket. Det gröna skynket kom upp och jag såg hur de lyfte och grejade med mina ben utan att känna något alls.
Själva ingreppet gick otroligt snabbt och smidigt och det märktes att detta var ett rutinjobb som vilket annat. Alla var oerhört proffsiga och vips så var han född! Jag var inte medveten om att min man som satt på min vänstra sida tog bilden ovan men där är Jonathan precis uttagen och tar sitt första andetag. Minns däremot att jag (fånigt nog) noterade att de nämnde klockslaget högt (22:15) och tänkte att det var bra att de inte glömde av det. Det är viktigt om man tror på astrologi som jag ju gör.
Efter att de sytt ihop och fixat hamnade vi på uppvaket. Mannen satt bredvid min säng med J i sin famn och jag som vid det här laget var duktigt hungrig väntade på att få tillbaka känseln så att vi kunde bli uppflyttade till avdelningen. Det tog ca 3 timmar. Det var den godaste nattmackan i mitt liv! Världens bästa Karlsson ringde hem och väckte svärmor och stora J som gått och lagt sig samt min pappa. Vad som hände efter det minns jag knappt. Sköterskor kom och gick och jag fick smärtstillande intravenöst under natten. Var ovanligt pigg första dagen men hade en helvetesnatt den andra natten då jag bara sov en timma. J ville snutta konstant och mjölken hade inte runnit till ännu. Vi bestämde oss för att åka hem så snart som möjligt och väl hemma rann det till. Tredje dagen fick jag mjölkstockning och kämpar nu med att få lite rutin på det här med amningen som är ett helt kapitel för sig.
* Jag har en ogrundad personlig teori att det kanske förhåller sig så att vad det gäller snitt finns 2 skolor. Det har ju uppmärksammats en hel del att antalet kejsarsnitt har ökat markant i Sverige de senaste åren. Jag tror att det kan vara så att detta delar upp barnmorskor i två läger. De som är för snitt och tycker att alla ska få bestämma själva och de som tycker att vi måste försöka få ner antalet snitt. Jag lägger själv ingen värdering i detta. Jag är tacksam att det finns att tillgå och om någon väljer att föda så redan från början av olika anledningar så är väl det bra om det passar dem. När J föddes passade barnmorskan på att titta lite extra på navelsträngen och det visade sig att han snott den om sig på ett ofarligt sätt men som gjorde att den inte räckte till för honom att vända sig i position. Det såg enligt henne ut som om han hade en liten ryggsäck på sig eftersom han hade navelsträngen runt magen och över ena axeln. Det var inte märkvärdigare än så. Är glad att jag inte lever på 1600-talet eller nåt. Det hade aldrig gått att föda ut honom på naturlig väg.
Kram och tack för att ni fortsätter att titta in!
Matilda K
